Det största vårtecknet av dem alla har precis inträffat utanför min lägenhet. När jag gick ut imorse i vårsolen så knastrade det inte längre under mina fötter. Asfalten låg helt slät på marken, fri från grus och stenar som sedan tidig vinter har gjort det omöjligt för oss longboard-åkare att göra det vi älskar. Men nu har de alltså tagit bort detta grus! Fantastiskt! Jag fullkomligt älskar det! Jag känner mig som en kalv på frisläpp, mina ben flyger och far och jag känner att min tid är nu! Tyvärr hade jag inte förstått att de inte hunnit sopa alla gator i hela staden ännu, och jag kom inte så långt på min bräda innan jag var tvungen att hoppa av den. Men ändå! Det har börjat och snart är de säkert klara!
Att få glida fram på en longboard en varm sommardag på nylagd asfalt är drömmen för många åkare. För mig är detta något jag absolut älskar, men kanske ändå inte det som mest lockar med longboardåkningen. Jag åker gärna på nya platser, ser ställen jag inte varit i på ett annat sätt. Om jag är i en stad jag aldrig varit i tidigare exempelvis så är det verkligen perfekt att ta sin bräda och bege sig ut. Åka runt lite, kolla läget och få en bättre bild av staden. Jag älskar också att åka på ställen där naturen är nära. Detta är en svår uppgift eftersom långa uppförsbackar inte är någonting som är väl kombinerat med en långboard. Men det är faktiskt inte helt omöjligt att plocka upp brädan emellanåt och bära den upp för en alltför krökt backe. Sist men inte minst tycker jag hemskt mycket om att åka utför. Att ta sig högst upp på en höjd där asfalten slingrar sig nedåt för att sedan sätta av längs vägen är verkligen något utav det roligaste jag vet.
Men det är inte så att jag inte tycker om att glida omkring i min hemstad på min bräda när solen steker och asfalten glänser. Detta gör jag antagligen mest, redan innan gruset försvunnit tydligen.
Leave a Reply